Hur har stjärnbilder
•
Stjärnhimlen och planeterna
Kort om stjärnhimlen
Det finns mycket att upptäcka på stjärnhimlen! Med blotta ögat kan du se till exempel planeter, stjärnor, nebulosor, och till och med några galaxer. Med en liten kikare eller ett teleskop finns det mer att upptäcka. Här hittar du information om stjärnbilderna och stjärnkartor, planeter och satelliter, och tips på hur du kan få reda på mer.
Vad kan man se med en kikare eller ett litet teleskop?
Med en vanlig kikare (t.ex. en ”7x50”, det vill säga 7 gångers förstoring och 50 mm linser) kan man se många fler stjärnor än med blotta ögat, och en del objekt som är för svaga för ögat att upptäcka. Med en sådan kikare är det lätt att orientera sig bland stjärnorna, eftersom man ser en ganska stor del av himlen samtidigt. Däremot kan det vara svårt att observera små detaljer, t.ex. på månens yta, bland annat eftersom det är svårt att hålla kikaren stilla utan stativ.
Ett litet astronomiskt teleskop är lite mer svårhanterligt än en kikare
•
Stjärnbild
En stjärnbild definieras som ett område på stjärnhimlen med fastställda gränser, och hela himlen är indelad i sådana områden. Astronomiska namnsystem för stjärnor och andra objekt utgår oftast från stjärnbilderna. De moderna 88 stjärnbilderna har sitt ursprung i traditionella stjärnbilder från antiken, eller tillägg från nyare tid gällande främst södra stjärnhimlen.[1]
Moderna stjärnbilder
[redigera | redigera wikitext]Användningen av stjärnbilder för att lokalisera olika astronomiska fenomen är mycket gammal, men de traditionella stjärnbilderna var inte klart definierade och saknade gränser. Med astronomins utveckling uppkom ett behov av exakt definierade områden på himmelssfären. År 1922 fastställde därför International Astronomical Union (IAU) en officiell lista på 88 stjärnbilder, dock utan väldefinierade gränser. År 1930 utarbetade den belgiske astronomen Eugène Delporte en indelning av himmelssfären i områden, som någorlunda motsvarar de traditionella s
•
Sök
I det gamla Grekland delade man in de stjärnor man såg på himlen i ljusstyrkeklasser, från de ljusaste av första magnituden till de svagaste av sjätte magnituden. När man på 1800-talet började mäta noggrannare såg man att stjärnorna av första magnituden var ungefär 100 gånger ljusstarkare än de av sjätte magnituden, och tog detta som exakt definition av det logaritmiska måttet stjärnmagnitud. Varje faktor hundra i ljusstyrka motsvarar fem magnituder, och man kan på så sätt fortsätta skalan mot allt svagare stjärnor. Med små amatörteleskop kan man lätt se 100 gånger svagare stjärnor än med blotta ögat, dvs ner till magnitud 11. Med varje 10 gångers ökning av teleskopets lins- eller spegeldiameter släpper det in 100 gånger mer ljus, så att 5 magnituder svagare stjärnor kan observeras. Med elektroniska detektorer vinner man lätt flera magnituder, och med dagens stora teleskop är det rutin att mäta 26 magnitudens stjärnor, dvs en faktor 100 miljoner (!) gånger svagare än vad man ka