Hur mår sonen
•
När ett barn tar avstånd väcker det väldigt starka känslor. Självklart. Då är det lätt att man fastnar i den destruktiva känslan av att vara oförstådd och sorgen tar överhand. I en sådan sorg är det också lätt hänt att man tycker synd om sig själv, går i försvar och blir handlingsförlamad.
Kruxet är inte att din son brutit kontakten utan det är att inse orsaken. Varför vill han inte ha kontakt? Han har sagt att han anser att du ljuger och intrigerar och får man höra sådant så ligger det i den mänskliga naturen att man går i försvar. Och går man i försvar – då ser man sällan sin egen del i konflikten.
Jag föreslår att du försöker tänka igenom vad som hänt. Vilka situationer har utlöst din sons agerande? Vem har sagt vad och vem har gjort vad? Försök att sätta dig själv utanför situationen och låtsas som om det är två helt andra människor det handlar om, för då blir det lättare att analysera. Kanske kommer du att inse att du har viss del i det som hänt.
Jag tror inte att ni kommer
•
En anhörig berättar
En mamma berättar om sin kamp för sin son – men också för att själv få hjälp och stöd i en mycket svår situation som anhörig. Hennes son lever i hemlöshet med beroende/skadligt bruk och psykisk ohälsa. Det här är Barbaras historia.
Du kan också ta del av tidningsartiklar om Barbara och hennes son. Se länkar i högerspalten.
Detta är en del av Arvsfondsprojektet Mötesplats Anhöriga Samsjulighet.
Läs mer om projektet här.
Läs fler anhörigberättelser här.
Skolan var en mardröm
Min son var hemmasittare. Senare fick han umgänge med andra i utanförskapet och sedan kom droger in i bilden. Redan på BVC (barnavårdscentralen) sade jag att det var något som inte stämde men jag blev avfärdad.
Skolan blev en mardröm. Det var aldrig något samtal om extra stöd. Han skulle skärpa sig och jag skulle sätta gränser. Han blev nog mobbad också, har jag förstått i efterhand. I högstadiet kom han på att han kunde slippa helvetet genom att skolka. Så då blev det skolfrånvar
•
”Min son ville inte leva längre”
För ett år sedan mådde Edites son Johan så dåligt att han inte ville leva. Han blev inlagd på BUP och fick hjälp att må bättre. Efter en tid kom tankarna på döden tillbaka. Edite kontaktade återigen BUP som gav Johan tid – om en månad.
-Jag är ju egentligen inte förbannad på BUP, säger Edite, 40. De var helt fantastiska mot Johan och mot oss när han mådde dåligt första gången. Det är ju inte deras fel att kötiderna ser ut som de gör. Felet ligger högre upp, att vi i samhället inte prioriterar våra barn. Nu hade ju Johan tidigare haft kontakt med BUP så vi blev sedan erbjudna stöd under väntetiden.
Johan, som idag är 14, hade precis börjat högstadiet när han började må dåligt. Först drog han sig undan, vilket Edite och Johans pappa tolkade som ett typiskt ”tonårsbeteende”. Men sedan, när även Johans vänner började reagera över att han aldrig ville umgås, förstod de att det handlade om något annat.
- Johan har två äldre syskon och de har al