Hur kom värmländskan till
•
Värmländska
Värmländska är samlingsnamnet på de svenska dialekter som talas i Värmland, dels de regionala varianterna av riksspråket och dels de traditionella genuina folkmålen. Dialekterna i Värmland har påverkats från många olika håll, och landskapet är dialektgeografiskt ett av Sveriges mest komplicerade. Påverkan från västgötskan och norskan är stark, och under senare tid har dialekterna också påverkats av mellansvenska mål österifrån. De värmländska målen räknas dock vanligen till götamålen.[1] Dialekterna i västra Västmanland och sydvästra Dalarna står också värmländskan nära. I Södra Finnskoga socken talas traditionellt inte värmländskt mål, utan norskt Solørmål.[2]Gustaf Fröding och Fredrik August Dahlgren är kända för att ha skrivit på värmländska, liksom mer moderna författare som Torleif Styffe och Gunnar Ehne.
Kännetecken
[redigera | redigera wikitext]Värmländskans olika dialekter skiljer sig mycket från varandra; en person som pratar Karlstadmål kan exem
•
Värmland
När man vill generalisera brukar man föra Värmland till götamålen. Men Värmland är ett så kallat övergångsområde, vilket betyder att flera olika språksamband möts i landskapet. Dialekterna i landskapet har tagit intryck från väldigt många håll.
Norra och västra Värmland har starka band till de norska bygderna på andra sidan riksgränsen, vilket bland annat märks i ord som stein för ’sten’, tru för ’tro’, kne för ’knä’, och i adjektivändelsen -ete i ord som krokete ’krokig’ och så vidare.
De västgötska kulturbygderna söder om Vänern har haft betydande inverkan på dialekterna i södra Värmland, som märks på många sätt bland annat i bruket av götaskorrning, i bruk av å-ljud istället för -a- i ord som band som uttalas [bånn] med mera.
I östra Värmland har Bergslagen Öppnas i nytt fönster. (där man talar bergslagsmål/sveamål) varit en mycket viktig faktor för impulser österifrån.
Finnbygderna, som har varit en enhetlig finsk bebyggelse i skogsbygderna i norra Fryk
•
Värmlänningen gillar kôrv – men låter inte hårdkokt
Men varifrån kommer denna uppfattning? Är det något i den värmländska myllan? Med diktare som Selma Lagerlöf, Göran Tunström och Gustaf Fröding i värmlänningarnas skara ligger den slutsatsen nära till hands. Eller kan det vara sola i Karlstad? Ho lyser ju för jämnan – kan en bli annat än gla?
Eller beror det på själva dialekten? Ja, satsmelodin bidrar onekligen till det sorglösa intrycket. Precis som i norskan går den upp i slutet av meningarna, och det låter lika glatt och skôj även när man talar om något ledsamt. Den här betoningen använder stockholmare bara i riktigt p